Fortsätter grubbla

J vet såklart om att någonting är fel. Den osäkerheten behandlar han genom att vara extra glad, extra kramig, extra snäll, extra påhittig, extra allt. Vilket gör mig ännu mer trött och avståndstagande.

Sedan får jag dåligt samvete över att jag är så kall och så ger jag efter för en kväll som känns ganska bra och så slutar det med att jag vaknar med en klump i magen i alla fall. Varför kan det bara inte vända?

Hjärndöd

Det är kaos i min hjärna. Jag grubblar så mycket att jag seriöst inte kan fokusera på någonting annat…

Perfekt tajming nu när det är slutspurt på examensarbetet. Verkligen.

Lyckad?

Jag äcklas över mig själv och mitt beteende, men jag känner mig olycklig och totalt jävla ambivalent.

Hoppas, hoppas, hoppas

Fick tag i M till slut och hon mår bra för att hennes mamma mår bättre. 

TILLFÄLLIG LÄTTNAD!

Om det finns en gud

I dag ringde E-E och berättade att vår bästa kompis M fått ett samtal från Sverige i går om ett hennes mamma är nära döden. Två timmar senare och sex tusen kronor fattigare satt hon på ett flyg hem.

Alltså, det här är så ofattbart jävla sorgligt…

Jag vet vad jag ska säga när människor är ledsna. När de har förlorat jobbet, blivit dumpade, gjort abort, kuggat en tenta eller gått in i väggen. Jag vet hur jag ska handskas med allt sådant. Men jag har ingen som helst aning om vad jag ska säga eller göra när någons mamma är påväg att dö. Jag behärskar inte döden.

Och vad finns det egentligen att säga, liksom? 

Allt det andra vet man kommer gå över. Kommer ordna sig. Men en betydelsefull person som har dött kommer aldrig tillbaka igen. Aldrig någonsin.

Det övergår mitt förstånd hur jag ska kunna hjälpa min fina, fina M i allt det här. 

Nostalgi

I lördags, på valborg, träffade jag mitt ex D för första gången sedan valborg 2009. Den gången - när vi av en slump träffades på Ica i Uppsala - var det ett nervöst, stelt och tafatt möte eftersom jag krossat hans hjärta sex månader tidigare. 

Jag gjorde slut med D därför att det jag kände för honom låg på en mer vänskaplig nivå än någonting annat. Vi funkade så galet bra ihop och han var så bra att jag helt enkelt inbillade mig att det borde vara något mer. Jag ville så gärna. Men jag var och blev inte kär - varken första eller andra gången jag (vi) försökte. 

Eftersom han varit en av mina bästa vänner sedan jag var femton gjorde det så jävla ont att göra honom ledsen. Jag trodde jag skulle gå sönder när han ringde och grät eller skrev mejl som: “Hela min kropp har skakat, jag har hoppat och skrikit i lägenheten, sprungit mig illamående och konstigt nog saknar jag dig nu mer än någonsin. Jag kommer aldrig förstå varför vi inte ska vara ihop.”. Så vi var tvungna att bryta helt för att det inte skulle gå helt åt helvete för någon av oss.

Den här gången, valborg 2011, var det ett fint möte. Det jobbiga har “gått över” och vi kunde hänga som kompisar och driva med varandra som vanligt. Jag mobbade honom för hans fåfänga och han pikade mig för min kaxighet.

Tiden läker alla sår. Och det är så himla, himla skönt.

Dumt drag

Jag pallar fan inte alkohol längre. Det förstör mitt psyke, på riktigt.

Känner ingen glädje i någonting. Vill inte träffa människor. Orkar inte ta tag i saker. Överväger att flytta ut till en stuga i skogen alternativt gå och gömma mig.

Om en sko

I dag lade jag ut en krönika i min rumsrena blogg där jag outade förra vårens dipp.

Det är svårt med sådär personliga texter. Det är liksom både privat och naket. Men samtidigt vill och måste jag skriva saker med substans ibland (inte bara låtsas som att allt går ut på fina promenader och fikadejter med vännerna), det som verkligen är livet. Och livet är ju upp och ner. Som en jävla berg- och dalbana faktiskt.

För att inte ångra mig har den där texten i alla fall fått legat och gro ett tag och nu känns det som jag mår så pass bra att jag kan hålla en slags distans. Det är skönt.

Det var inte bara ord

J säger att han tycker om mig varje dag, skickar fina sms och kommer plötsligt hem med en blomma. Ringer och frågar hur det är med mig när han är på bortamatch (basket alltså…) och har dukat fram semla när jag kommer hem från jobb på annan ort. Spontankramar mig mest hela tiden och säger att han inte kan sova utan mig.

Jag märker att han försöker och det gör mig glad. Det bevisar på något sätt att han har förstått. Och att han är lite rädd.

Saker förändras inte över en natt, men det känns i alla fall väldigt mycket bättre i magen. Det här kanske, kanske går att lösa?

Två olika resonemang

Jag: Om man inte känner att man kan vara borta ifrån varandra under fyra månader - då är det kanske ändå inte på riktigt. Kärlek handlar väl om att stötta varandra och att känna sig trygg i förhållandet även fast man är på avstånd?

Han: Om det verkligen är “på riktigt”, då vill man inte vara borta ifrån varandra under fyra månader. Kärlek handlar väl om att vilja vara nära den man älskar?