Vad gör jag nu?!

Alltså, jag vet att man inte kan styra över någon annans känslor eller val, men när ens lillasyster börjar kära ner sig i en knarkare - då måste man väl få reagera?

Jag får ont i magen varje gång jag tänker på hur han, under mina somrar som kassörska på Systembolaget, kom in varje dag och köpte 7,2:or med mynt. Jag får magkatarr varje gång jag tänker på att hans ex-flickvän i dag ser ut som en levande död. Jag får blödande magsår varje gång jag tänker på att han umgås med de största pundarna i byn, att han inte har något jobb och att han försökt bli ren sedan han var tonåring. Och jag får fullkomlig magknip när jag tänker på det faktum att han har diverse leversjukdomar som SMITTAR via kroppsvätskor. 

Jag vet att man inte ska döma, men vad fan, man vill inte att ens lillasyster ska hamna i sådana kretsar. Man vill inte ens att hon ska vara där och nosa…

(speciellt inte när man vet hur dåligt självförtroende hon har och vad lättmanipulerad och godhjärtad hon är, att hon hon har en tendens att falla för idioter och att det alltid slår tillbaka på henne själv).

Jag kan inte stötta henne i det dilemma hon tycker att hon befinner sig i (“du vet inte hur jobbigt det är att man kanske måste sluta träffa någon bara för att man får skit från andra”) för det bara tjocknar i halsen på mig så fort han kommer på tal… Jag har försökt vara allt ifrån pedagogisk, föreläsande och förstående till arg, mästrande och nedvärderande - men det slutar hela tiden med att hon förvandlas till en mussla och säger att jag ska skita i vad hon gör. Och jag vill bara skrika “fattar du ingenting?” och “lägg ner för i helvete INNAN DET ÄR FÖRSENT”. 

Det kanske låter som jag överdriver, att det kanske bara är en flört och att hon kommer tycka att det är spännande i början men sedan komma på bättre tankar, men jag känner min egen lillasyster och har hon väl fallit dit så är det fan kört. Då kommer min misär:iga framtidsbild av det här “förhållandet” bli sann och jag kommer få ångra att jag inte gjorde någonting mer för att förhindra det.

Blöh, jag är så jävla orolig…

Bara det

Jag mår så bra.

Snart en månad

Första halvan av förra veckan satt jag på en stol vid en pool hela dagarna och bara funderade. Kunde inte läsa, kunde inte koncentrera mig på vad folk sade, kunde inte dricka öl utan att bli antingen låg eller överhög. Diskuterade, dividerade, reflekterade, fabulerade och fantiserade. Med och för mig själv.

Men sedan kändes det bättre och jag kom hem till barndomshemmet och flickrummet och tryggheten och nu känner jag mig bara lugn. Lugn och tillfreds. 

Saker jag kommer ha svårt att vänja mig vid:

- Att inte ha någon att berätta varenda liten banal sak som händer i mitt liv för. Och att inte få samma vardagliga anekdoter tillbaka.

- Att inte ha någon som vet exakt hur jag mår efter en blick eller ett ord. Som säger “kom så tar vi en kram i sängen…” för att han vet att jag pratar bäst precis där.

- Att jag är singel. Det känns som det kommer vara svårt att inte känna att jag är otrogen om jag, mot förmodan, skulle träffa någon ny.

- Att gå och lägga mig utan en annan person vid min sida.

- Att inte “ha en framtid” tillsammans med någon.

Säker och tvivlande på samma gång

Jag vet att jag har gjort rätt, både hjärtat och hjärnan är överrens om den saken, men det är klart att jag ändå är osäker i perioder (varje dag är numera uppdelad i hundratals perioder)… Vi har varit varandras i 2,5 år, varav vi varit sambos i två av dem, och vi flyttade till en ny stad tillsammans och skaffade ett eget och nytt liv ihop. Det är klart att det betyder, även om jag känner att vi inte är bra för varandra och att jag måste förändra någonting för att jag själv ska bli glad igen.

Men jag ska inte sticka under stolen med att jag skulle behöva ta I:s tips på allvar, om att göra som Ted i “How I Met Your Mother” och skriva en lista på varför vi inte funkar tillsammans och lägga den i min “biographer”-låda för framtida tvivel. Det är så lätt att börja tänka på allt bra när man är sentimental och nostalgisk och allmänt överkänslig, istället för att tänka på det som man knappt kan stå ut med… Och det är klart att allt blir rosaskimrande (också som en scen ur “How I Met Your Mother”) när allt är för sista gången och precis varenda spärr eller fasad har släppt. När stolthet inte längre finns och när det ändå är försent. Det är väl kanske normalt.

Men jag känner att jag inte kan komma med en sådan här sak en gång i halvåret och sedan ta tillbaka det igen, för det - om något - skulle förstöra ännu mer. Jag skulle inte göra slut på ett förhållande som jag själv valt att gå in i om det inte vore för att något vore fel. Så enkelt är det. Och det tror jag att jag måste påminna mig själv om när jag får panik och tänker “vad fan har jag gjort?”.

Att bry sig

I dag packade jag en liten väska och “flyttade” hem till I.

Hon tar hand om mig och det känns bättre, i kväll har vi kollat på Juno och käkat hämtmat, men jag kan bara inte sluta tänka på att J är helt ensam i det här… 

För sista gången

Ligger i soffan med huvudena tätt ihop, snuddar vid varandras läppar, kysser bort varandras tårar, förflyttar oss till sängen, kan inte låta bli, glider ur kläderna, har sex, blir känsloladdat, börjar gråta, inga regler, förflyttar oss till duschen, ånga, ångest, förflyttar oss till sängen, pratar i timmar, “det är svårt att förstå när man själv älskar ihjäl sig…”, gråter igen, tröstar, försöker få honom att förstå, får förståelse, blir rationell, lagar mat, äter det vanliga, lägger oss tidigt, somnar sent, nära, vaknar med rödspränga ögon och sprängande huvudvärk, ny dag, nytt liv.

Slut

Det är så jävla vidrigt att jag kan och precis har bestämt över någon annans lycka och framtid.

Konsten att älta

När jag läser att jag hade mitt första breakdown redan i sepember blir jag lite illa till mods. För jag inser att jag gör exakt likadant som jag gjorde i mitt första seriösa förhållande. Det vill säga väntar. Väntar på bättre tider? Väntar ut mig själv?

Jag tvivlar på mig själv och min förmåga att veta vad som är rätt och fel. Frågar mig själv, ställer jag kanske för höga krav? Är jag för kräsen? Är det bara en svacka? Är det inte såhär det ska vara, egentligen? Jag fattar inte, trots att jag vet så väl att man inte ska nöja sig, att det inte är som det ska om det känns dåligt ungefär lika många procent som det känns bra… I alla fall inte just i stunden.

Skriket

Det känns som jag drabbats av inåtvänd kolik.

På ytan är allting bra, men inuti härjar det hur mycket som helst.

I kväll kommer dock hela min familj och hälsar på och då vet jag att jag kommer må bra. Min kloka far har lovat mig ventileringstid och det ska fan utnyttjas.